Nu har jag bloggat i 4 år, på 4 olika bloggsidor. Har läsare från starten, läsare från mitten och i dag nya läsare. . . I dag ska jag dela med mig utav MIN historia, mina ord och mina fotsteg . . . Jag föddes som Sonena Aftab Kayani . . . !!!!

Mina föräldrar är i från Pakistan. Pappa kom till Sverige i starten på 80 talet och mamma kom 1986 strax efter att dem gift sig. Äktenskapet varade väll knappt i ett år. Pappa hade en annan vid sidan som väntade hans första barn. Mamma hann också bli gravid några månader efter henne med mig. Så mina föräldrar skiljdes ganska så snabbt. Mamma som bara var 19 år gammal reste tillbaka till Pakistan med mig. Medans pappa reste världen runt med sin nya lyckliga familj. När jag var ca 8 månader gammal valde mamma och komma tillbaka till Stockholm. Vi hade ingen kontakt med pappa och han hade inte sett mig under den här perioden. Mamma hade ingen familj i Stockholm. Hon var helt ensam. Där av anledning som hon valde och resa tillbaka till Pakistan. Men insåg ganska så snart att jag inte skulle ha en framtid där. . . När jag var ca 1 år gifte mamma om sig med en annan Pakistansk man. Ett år senare föddes min underbara syster Savera. . .

Mamma med lilla mig. Bara några månader gammal 

Vi har precis kommit tillbaka från Pakistan. Bilden är i från Arlanda

Savera min lilla syster har precis kommit hem. Jag är en stolt stora syster

Min pappa är en man som kan ge allt för sitt rykte, respekt och sin stolthet. När min mamma gifte om sig kunde inte min pappa hantera tanken att jag skulle uppfostras utav en annan man. Han tog mig i från min mamma. . . Jag var väll max 3 år !!!

Mitt tidigaste och första minne jag har är faktiskt den dagen jag skulle leveras till pappa. Mamma grät och var så ledsen. Hon höll om mig, pussade på mig hela tiden. Jag hade på mig jeans med en stickad tröja i blått och rött. Jag fick en polka klubba. Den skulle få mig i andra tankar. . . Min styv pappas syster bar mig ner i bilen. Där höll hon om mig väldigt hårt. Jag minns att det var mörkt och kallt. Hon grät. Vi satt bak i bilen och resan var lång. Jag visste inte vart vi skulle, utan frös. Plötsligt stannar bilen och jag ser en bensin station. Vi är på en OK bensinstation. Min sytvpappa går ut ur bilen, öppnar vår dörr. Hans syster börjar och gråta och pussar en på mig. Plötsligt dyker det upp en annan man. Jag känner inte igen han. Den mannen visade sig senare och vara min pappa. Men i mitt lilla huvud hade jag en annan pappa. . . så när den här mannen bär upp mig från bilen börjar jag och gråta. Plötsligt sitter jag i en ny bil med den här mannen och en svensk kvinna. Vi kör en lång väg och det är mörkt. Jag somnar. Vaknar utav att någon lägger mig i en säng. Jag vet inte vart vi är. Dörren stängs till sovrummet. Jag sätter mig upp och ser att det är en annan säng vid sidan. Där ligger någon, men det är inte mamma. Jag kollar åt ett annat håll och ser ett fönster. Ut genom fönstret ser jag en massa träd. Jag tänker att mamma är bak dem träden. Det hjälper inte och ropa på henne. Jag måste sova . . . . 

Min 2 års dag . . . 

Min pappa hade gift om sig med den svenska kvinnan. Dem hade fått två barn. En några månader äldre en mig, en annan 1 år yngre. Den tredje var på väg. Min pappa kunde inte släppa tanken över att mamma skiljde sig i från honom. Och ännu värre var det för honom att hon gift om sig. Tanken gjorde honom förbannad och han var bara tvugnen och hämnas på henne. Han ville straffa henne. Så han tog mig i från henne. I starten träffade jag mamma kanske max 5 gånger i året. Det blev mindre och mindre. Till slut såg jag aldrig mamma igen. . . Pappa jobbade hela tiden. Han fanns aldrig där för mig. Istället blev jag lämnad med hans nya fru och barn. Hon var svensk.

För och säga det så, jag har och kommer nog aldrig uppleva en liknande känsla av hat mot någon annan människa, en den jag har för henne. Jag förstår inte hur man kan behandla ett oskyldigt barn på det sättet hon gjorde. I dag hatar jag inte bara henne, utan jag föraktar henne. Hon tryckte konstant ned på mig. Sa hela tiden att jag var ful och smal. Och att ingen någonsin kommer och älska mig. Jag skulle vara tacksam över att jag hade tak över huvudet. Klippte alltid av mitt långa hår, ljög för pappa om mig. Hon skulle göra allt hon bara kunde för och trycka ner på mig. Jag var livrädd för henne. Så fort hon var i min närhet stammade jag. Hon pratade så mycket skit om min mamma. Och fick mig till och tro att min mamma inte ville ha mig. Allt gjorde hon bak min pappas rygg. Oavsett så var han aldrig hemma. Mitt självförtroende var så lågt att jag skämmdes och se mig i spegeln. Jag var 170 cm lång och vägde 35 kg. Vem skulle någonsin kunna älska en planka som mig?

Tiden gick, åren gick och jag såg eller hörde ingenting i från min mamma. Hur hade hon det? Jag hade gömt en bild på henne under min kudde. Den bilden hade jag fått av min kusin i smyg. En dag blev jag tillkallad till mitt rum. Min pappas fru hade hittat bilden. Hon rev den i stycken och slängde bitarna på golvet. Några örfilar efteråt sa hon till mig och plocka upp dem bitarna och slänga dem. . . och så fortsatte min vardag. Min pappa var aldrig där för mig. Han trodde att jag hade det bra. Men han frågade mig aldrig om hur jag hade det. Han brydde sig väll bara inte. Jag vet inte. Han jobbade från morgon till kväll 7 dagar i veckan. Han byggde upp ett företag och en framtid för familjen. Pengarna rullade in och snart kändes det som om pengarna var mer värda en något annat. Vi flyttade plötsligt till ett stort hus, jag hade mitt eget rum, gym , hage osv. Men vad spelade det för roll ? Jag hade inte min pappa. . .

Genom min barndom har jag suttit många många många gånger i min ensamhet på toaletten och sett mig själv i spegeln. Tårarna har runnit och jag har torkat dem. Samtidigt såg jag mig själv i ögonen och sa högt ” ge inte upp, gråt inte, allt kommer att ordna sig, va stark ” 

Mina underbara systrar Savera & Zahra . . vi har haft våra stunder och många fina minnen jag saknar . . . 

MIN lillebror Simba. Går inte en enda dag utan att jag tänker på hur han har det, eller hur han mår. Hur det går med fotbollen. Nu tar han studenten och framtiden väntar på honom . . .

Åren gick och jag var 13 år gammal. Sommaren 2000 i juli lämnade min farmor oss. Min värld hade gått under. Hon var den enda mamman jag hade. Ilskan byggde sig i mig, saknaden efter min mamma blev starkare. Hatet mot min pappa och hans fru blev starkare. Jag hatade och bli särbehandlad. Min mamma var pakistanier och därför skulle jag få en annan uppfostran. Det sjukaste var att den svenska kvinnan hade den mentaliteten. Det var hon som styrde. Jag var mörk och bara halvsyster till dem andra 4 barnen som var halv svenska. Vem var jag ? Ingen. Jag skulle bara städa i det huset. Göra frukost, tvätta kläder, damma damsuga osv. När man ropade på askungen skulle jag komma och vara till tjänst. . . en dag tröttnade jag.

1 januari 2001 vaknade jag kl 6. Låste mitt rum. Packade min ryggsäck. Tog bara det allra nödvändigaste. Skrev ett brev till min pappa och väntade på att klockan skulle ticka. Kl 10 smög jag mig ut ur huset. Alla låg och sov. Jag sprang till bussen. Och pulsen var nog på 300. Jag gömde mig bak busshållsplatsen och väntade på bussen. Tanken att någon skulle se mig fick pulsen och öka. När kommer buss jäveln, NÄR ?? . . . Den kom och jag satte mig i den. Jag kollade igenom bussen för och se om det satt någon jag kände i den. Men nej bussen var tom. Den gick till stationen. Där i från skulle jag ta tåget in till stan. . . bussen stannade och jag sprang till tåget. Satte mig på tåget, såg på klockan , 5 min kvar. . . kan det bara gå nu ? Snälla kan tåget bara börja rulla . . . och snart rullade tåget. Då kom tårarna. Då kunde jag luta mig tillbaka. Tåget va på väg till stan. Och där bodde min mamma. Efter 6 år skulle jag nu få träffa henne igen. Jag tog fram lappen med hennes adress, nu skulle den adressen bli min också. Den adressen skulle bli vår adress . . .

Dagis fotto. Jag är 5 år och har kikhosta. Minns att jag kom till dagis enbart för och ta bilden. Har feber och kämpar för fullt med ett smile

Nu hade jag mamma som backup. Hon fick sköta resten. Jag var över 12 år nu och kunde själv välja vilken förälder jag önskade och bo hos. Första mötet med mamma och mina syskon är obeskrivliga. . . Jag var i alla fall borta i från pappas fru. Brevet som jag skrev var till min pappa. Han valde och tro på hans fru isället. Hon sa att jag ljög och var precis som min mamma. I dag har han gift om sig på nytt. Undrar varför ??!!!

Jag bodde hos mamma fram till jag var 21 och flyttade hit. Det var inte lätt i starten kan jag lova. Mina syskon var dem bästa. Men jag avundade dem då deras pappa gjorde läxor med dem, tog ut dem, lekte med dem och gjorde allt inte min pappa gjorde. Dem fick vara med mamma och levde med henne. Varför hade inte jag fått samma möjlighet? Det gjorde ont även om jag hade det bättre. Såren blev bara djupare och nu hade jag ingen kontakt med min pappa. Mina kusiner och vänner var borta. Jag skulle börja ny skola som jag absolut inte tyckte om i starten.

När jag var 14 år gammal började jag jobba på en parfym butik i fältöversten. Jag ville vara självständig. Ta hand om mig själv. Tror nog att jag fick den inställningen pga jag inte hade några föräldrar under perioden då jag egentligen behövde dem. Tiden gick och ilskan och såren blev djupare. Jag började gå in i en deprition utan att någon visste om det. Precis som när jag var barn intalade jag mig själv till och inte ge upp. En dag, lite till, snart . . . åren gick och jag jobbade och jobbade. Skolan var inget för mig. Ingen förstod mig oavsett. Mitt jobb gav mig känslan över att jag kunde något. Jag var bra i det jag gjorde. Jag jobbade hårdare och hårdare. Till slut blev jobbet min terapi. Minnen, sår, tankar, känslor . . jag förträngde dem bara. Jag skulle bara vara stark och överleva. Klara mig själv och göra exakt det jag ville. Min pappa fanns inte med i bilden längre. Han sket fullständigt i mig. Min mamma jobbade och försökte. Men hon var inte tillräckligt stark till och höra min smärta. Hon hade dåligt samvete och kände sorg och besvikelse över sig själv. Vi bägge hade ont, men ingen ville prata om det.

2 året på gymnasiet. Jag är 17 år . . 

Jag fick inte ge upp. Jag fick inte vara svag. Jag skulle lyckas oavsett vad. En dag skulle jag bygga min egen familj, få egna barn. Ge dem all kärlek jag inte fick. Därför kunde jag inte ge upp så lätt. Smärtan i mig blev starkare, saknaden efter barndoms kärlek starkare. Oavsett så skulle jag klara mig. Stå statigt på benen, le och smila mot världen. Ingen skulle se min sorg och min svaghet. . . En dag kom han från ingenstans och knäckte mig. Han fick mig till och falla. Han öppnade allt och såren sved mer en någonsin. . . han gav mig kärlek och det ville jag inte ha. För det var kärleken som sved och gjorde ont. Han ville höra, han ville prata, han ville hålla om mig när tårarna föll och bröstkorgen spränga. . . Men han gav aldrig upp. Därför satte jag mig i bilen den gången mot Norge utan och tvivla på honom. I dag är han mitt liv och det bästa som någonsin hänt mig. . .

Jag tycker inte synd om mig. Utan har lärt mig att hantera min barndom. Jag hade nog aldrig varit samma person i dag om jag inte haft det tufft. Det är mycket jag helst vill radera och glömma. Jag har fortfarande mardrömmar. Kan vakna genom svettig om nätterna. Tårarna bara rinner. . .  Men det går inte. Istället tänker jag på hur jag kan förändra framtiden. . .Jag älskar min mamma och mina syskon över allt som existerar. Jag har bara så otroligt svårt och uttrycka mina känslor för dem. Eller uttrycka mina känslor till någon annan en min man. Den tryggheten han ger mig, är så stark att jag ibland glömmer bort alla andra i min omgivning. Det är en negativ egenskap jag har. Jag saknar dem så mycket och jag vet inte hur jag ska uttrycka känslorna bara. Jag tackar gud dagligen för all styrka han givit mig. För och vara ärlig så fattar jag inte hur jag lyckats hålla mig så tålmodig och stark. Jag kunde varit en av dem barnen som kunde börja knarka, dricka och glida helt ut. Men nej, jag hade fokus på och lyckas. . . .

Min pappa grattade mig aldrig då jag gifte mig. Har aldrig ringt på mina födelsedagar. Eller ringt för och höra hur jag mår. Då jag behövde honom fanns han inte där för mig. I dag klarar jag mig utan honom. Jag står på mina egna ben utan min pappas hjälp. 11 år har gått och i dag betyder han ingenting för mig.

I dag är jag gift, väntar mitt första barn, har min egen butik och är 25 år gammal. Jag är stolt över mig själv. Tackar verkligen alla som stöttat mig, lyssnat på mig, ni läsare som läser min blogg. Men vill verkligen tacka min mamma för att hon är den hon är. . . Mina vackra fina systrar Savera & Zara, ni är underbara och det går inte en enda dag utan att jag saknar er. Min älskade lillebror Simba, jag är så stolt över dig. Jag hittar inga ord. Skryter konstant över hur grym du är i fotboll . . . Mina underbara kusiner som stöttat mig genom tiderna, lyssnat och gråtit med mig. Må Gud ge er världens lycka. Snart har vi en ny mini i familjen och jag längtar. . . .

Ge aldrig upp. Oavsett hur svårt det en är, så sluta aldrig och tro på dig själv. Styrkan hittar man genom och lyssna på hjärtat. Vad önskar du dig? Jobba för det. Ge inte upp, för du kommer och lyckas. Det kan vara tufft, tårarna kan rinna, bröstkorgen kan sprängas. Men se dig själv i ögonen. Det finns ingen annan som dig där ute. Finns bara EN utav dig. Du finns av en anledning. Du är god och bäst på något. Hitta ditt inre och dina luster. Sluta aldrig drömma, och sluta aldrig och sträva efter din dröm. En dag har du den i handen och den känslan du sitter med då är obeskrivlig . . . Sluta aldrig och älska dig själv . . . 

Tack för mig . . . // Sonena Rahber